När Emil växte upp var han inte riktigt som andra barn. Han hade myror i brallan, och ansågs som en bråkstake. Skolan klarade inte av honom, och han blev en ensam kille under högstadieåren.
Sen hittade han sin plats på ståplatsläktaren i Leksands hejaklack. Där fanns gemenskapen, han blev accepterad för den han var och fick leva ut sina känslor. Så småningom blev Emil ledare för klacken som stöttade laget i både med- och motgångar och reste landet runt för att sätta leksandsfärg på matcherna.
Inte förrän efter 30 fick Emil diagnosen ADHD som han förstås länge anat att han har. Numera försöker han kanalisera sin hyperaktivitet till något positivt och kreativt som att föreläsa om vad det innebär att ha diagnosen. Dessutom är han med i styrelsen för Leksands IF och bidrar med sitt läktarperspektiv till en starkare klubb.