Den Sortens Andlighet

I Bibeln dödar Gud en massa människor. Ofta genom ombud men ibland själv och gärna om det ska göras i stor skala. I Bibeln är Djävulen den Onde men han gör sig, ärligt talat, främst ett namn som rebelledare och uppviglare, försåtlig frestare. Mördandet genom eld och hagel, spetälska och plötsligt uppdykande lejon står Herren Gud för. Eller om man säger dödande och inte mördande när någon är allgod. De bibeltrogna kristna dyrkar i alla fall en utrotare som inte står atombomben efter. En gång fanns det två städer, det var innan Hiroshima och Nagasaki och vi börjar där:

"Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?" Frågan ställer Abraham till Gud inför förstörandet av Sodom och Gomorra. "Så kan du inte göra!"
Abraham är upprörd; han blir provocerad av tanken på det han uppfattar som kollektiv bestraffning. "Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?" kräver han. Ja, att skona oskyldiga är liksom den riktiga moraliska impulsen och du och jag håller såklart med stamfadern om detta -inte sant?

Som allgod behöver Herren Gud naturligtvis inte övertalas att göra det rätta och man kan tänka sig att Han tar illa upp av en Abraham i affekt. Men, tvärtom, Vår Fader i himmelen verkar gilla Abrahams rättframma ifrågasättande och håller dialogen öppen. Till skillnad, exempelvis, från när Han tillrättavisar Job -och tillåt mig nu för en stund ett sidospår- en man som på annat håll i Bibeln går på i anklagande stil. Honom sätter Gud på plats bland annat genom att ställa retoriska frågor som går ut på att visa människans smutsiga ynklighet i kontrast till Hans egen härlighet och överhöghet. En slags jantelag långt innan jantelagen och mycket mustigare. Herren Gud exemplifierar Jobs litenhet genom att jämföra med sin fräckaste skapelse, sjöodjuret Leviatan. Nu är du inte så tuff längre, Job, känner man att Gud menar efter den avhyvlingen. "Kan du dra upp Leviatan med krok, kan du lägga betsel i hans mun?"/.../ "Kvastar av eld far ut ur hans gap, gnistor sprutar fram."/.../ "Är din arm lika mäktig som Guds, kan din röst dundra som hans?" Säger Herren och man sveps med av handlingen, ser saliven på Hans underläpp och den genomträngande blicken när Han tar ett steg framåt tills Han står alldeles ansikte mot ansikte med Job: "tror du att du har en chans mot min drake, va?!"

Men här är det alltså annorlunda. "Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa" säger Gud, åsyftande Sodoms och Gomorras befolkning. "Om det inte är så, måste jag få veta det". Gud den allvetande vill inte nöja sig med rykten och hörsägen, vad som kan vara förtal. Herren som vet allt behöver ta en titt för att bilda sig rätt uppfattning. Så att han inte är fel ute i sitt allvetande. Sålunda tar han på sig sina ben och "går ner och ser efter" och vore det inte för att människan är skapad till Guds avbild ligger det nära till hands att tänka precis tvärtom: att Gud är skapad lite människolik med ögon och fötter. Just här är det knappast fråga om symbolik -som det faktiskt kan vara när Gud talar om sin "mäktiga arm" och "dundrande röst" i Jobs bok. Gud tänker gå ner. Till en stad. Och se efter vad som står på. Gud Flanören har för övrigt fler kroppsdelar; rygg och heligt ansikte har Han när Han träffar Mose på Sinai. Ryggen får den gamle patriarken titta på, ansiktet är så in i bomben heligt att det är förenat med livsfara att kasta en blick på det. Nå. Ytterligare ett utvik och nog så. Tillbaka till dödandet. Gud gör i vilket fall en överenskommelse med Abraham när det gäller syndens nästen, Sodom och Gomorra. Om där ens finns tio invånare som är rättfärdiga så ska Herren den Hämndlystne skona städerna från undergång.

Men det finns det inte, underförstår man med facit i hand, för städerna förintas s