Den Sortens Andlighet
 

...den sortens bokgivna och ritualdrivna andlighet/ religiositet som vill genomsyra allt och som tränger sig på med förment villkorslös villkorad kärlek som erbjuds honungslent fast av en stämma med raspig underton av svavel och gammelskägg. Inte den sortens andlighet, med sina kallelser och förmaningar och latenta aggressivitet.

Det är en andlighet som genomsyras av våld. Våld mot såväl känsla som förnuft liksom hot om våld mot en restaurerad, pånyttfödd eller ny kropp i ett efterliv och jag vill inte ha med den att göra. Jag vill inte ha sångerna i lokalerna med ritualerna. Jag undanber mig utvaldheten. Utläggningarna och sanningsanspråken: jag undanber mig. Alla trösterikt skuldbeläggande verser som lärs utantill eller stryks under i den av subjektet utvalda, objektivt heliga, skriften lämnar mig kall. Det gäller samma verser som väggbonad i kök.

Låt mig också få slippa kristaller och kraftdjur, vägvisare och spöken, flöjter och valar (Fast gärna flöjter och valar; bara inte i det sammanhanget, inte från den butiken.). Jag vill inte ha en andlighet som idealiserar grottmannen, tältmannen eller rymdmannen utan en som utgår från två rum och kök- mannens belägenhet, som sedan blir ett rum och död- mannens belägenhet under jord och inget mer. En andlighet i opposition mot tro. En andlighet som kanske inte vill det korta och enda livet men som erkänner det korta och enda livet som det endalivet. Som tjänar sitt inre uppehälle på det, vinner sin mening ur det, det inomvärldsliga ändliga; livet som levs av en själ som är kemi och kroppsdel och nog så.

Vad för slags andlighet?

Kan det alls vara andlighet?

Sinnlig förbundenhet med det som är skönt, märkligt eller oväntat: det överväldigande som plötsligt kan vidöppna oss. Det överväldigande som är naturligt –helt enkelt för att det inte finns något övernaturligt. Mötet med kolbaserad magi, mirakel inom naturlagarna. Grand Canyon och Mozart. Eller just där, just då, i just ditt liv. Det häpnadsväckande ögonblicket som gör dig liten och stor på samma gång. Det mystiska i oss själva.

När jag skapar något som förut inte fanns –som jag inte visste kunde finnas. När jag bara kan få syn på det jag redan vet genom att skriva det. När jag häpnadsväcker mig själv och inser att jag är större än jag är. Tidsupplösning i eufori, skön bortglömska av jaget, uppgående i processen. Eller som bön. När jag skriver ber jag och blir bönhörd av mina egna fingrar, jag är den enda möjliga guden. Den dödliga, döende möjliga guden.

Den sortens andlighet.

 
"Jag är Fridjuret. Jag sysslar med konstnärligt gestaltad religionskritik
-i allmänhet - och drift med kristendomen, i sann upplysningsanda, i synnerhet.
Jo -det behövs fortfarande, om än inte i samma utsträckning i Sverige som på andra håll i världen.
Jag läser mina egna texter, som kan ha drag av kåseri eller dikt, litterärt utsirad debattartikel.
Som innehållsligt rymmer såväl häcklande frontalangrepp på teologi och Gudsbild som mer lågmäld satir över religiösa dogmer, anspråk och världsbeskrivningar.
Jag hoppas jag roar, oroar och väcker tankar.
Vill du veta mer om min gärning -se mitt första avsnitt i den här serien."
~ Andreas Nilsson

Fridjuret som podcast på iTunes >>

Samtliga avsnitt med Fridjuret>>