Den Andra Planeten
 

Den andra planeten där Gud skapade människor till Sin avbild, i det andra universumet, långt, långt annanstans i kosmos, är också en jord som kallas jorden. Två snarlika världar hyser vårt släkte, allt efter Guds plan, och vi kommer aldrig att få reda på varandras existens. Bara på den ena jorden har människan fått möta en levande och verklig skapare, så har Han bestämt, som griper in i liv med Sin sanna natur manifesterad. Till skillnad från här på jorden, där vi TROR på en Gud som blivit skapad av oss själva, utifrån okunskap, rädsla och maktanspråk, så har vårt okända systerfolk fått möta Honom på riktigt. Gud skapade och drog sig tillbaka, okänd, från vår värld.
Vi svämmade över oss själva med myter och önsketänkande; djupt narcissistiska inbillade vi oss utvaldhet och tilltal, vi vanföreställde oss personliga relationer med en styrande makt. Men när Gud skapade deras värld valde Han att uppenbara sig, närvara.

När vi jordbor nu får möjlighet att se vad som utspelar sig på den jorden, långt, långt annanstans i kosmos, följer vi med i upptakten till en monumental händelse...

Främre linjen i eponiternas här bestod av snabbskjutande katapulter; dragna av pansarskyddade hjortar kunde de skjuta brinnande fettbylten kors och tvärs över en fiende och på kort tid orsaka panik och förödelse. Den andra anfallsvågen bestod av en flankerande attack med lejonbjörnar; druckna på kampmjöd och svårt utsvultna rusade de besinningslöst framåt, helt orädda också för de uppkomna bränderna. Då dessa bestar aldrig mer skulle gå att tämja, de som överlevde var till sitt lynne kroniskt fördärvade, överöste eponiternas bågskyttar, i en tredje anfallsvåg, sina fiender och sina egna djur med pilar. Om motståndsviljan vid det laget inte var bruten hos det andra folket, om de ännu inte skingrades i vild flykt, stormade yxmännen fram med tjutande sirenpipor. Ja, sådan var eponiternas fruktansvärda stridskonst och ingen hade väl bevittnat dess förödande effekter lika ofta som överste Opopton av Dup. Från en bärstol i mitten av eponithären spanade han ut över slagfältet.

Adrigalerna var kring trehundra steg från sina fiender när de gick i ställning. Wenemas blåste i hornet och männen, klädda i sina dräkter av flamsäkert najarskinn, formerade sig i borg och stjärna. De båda terrorlurarna, vars tjut skulle skapa skräck och förlamning bland eponiternas vorhjortar och lejonbjörnar, rullades ut på flankerna. Jättarna i formationens mitt reste sina långa blåsrör mot skyn. Kast- och stickspjut syntes överallt mellan sköldarna och de grupper som skulle utföra motattacken försåg sig med extra pilrör från de kamrater som skulle hålla stånd. Alla tömde nu sina dryckeshorn och fällde ned hjälmarnas visir.
Wenemas såg den första skuggan glida över slättmarken framför sig och han hörde det säregna skränet samtidigt som han vred sig och tittade upp över sin axel mot skyn: skändarfåglar. Han visste att de skulle komma, de kom alltid i god tid för att festa på slagfältens kadaver och lik. Wenemas var en härdad man som sett mycket, men just den synen vande han sig aldrig vid.

I den stunden kände Herren Gud Wenemas trötthet vid blodsutgjutelse och Han såg härförarens sorgsna minnen av fallna kamrater och män. Herren fångade upp känslor av vemod och fruktan från många i de båda arméerna, liksom ren dödsångest och tankar på de älskade anhöriga som väntade därhemma. Han kände de ärrade krigarnas bitterhet och längtan efter fred.
Då greps Herren Gud och rördes i sitt hjärta och Hans medlidandes kraft startade en virvelstorm på slätten; en mur av tumlande luft till att skilja de stridande åt. Och Han sände blodsyner åt eponiterna där de såg sitt folks nederlag i fruktansvärd manspillan. De såg sina egna fruar och barn stå sörjande vid graven. Då kände de vämjel