En Människas Personlighet
En människas personlighet kan förändras vid en olycka, begränsas eller bestämmas av en förlossningsskada eller missbildning, förändras vid psykisk sjukdom -eller för den delen vid behandling med psykofarmaka. "Man känner inte igen honom". "Det är så synd, hon har verkligen förändrats". En krigsinvalid som efter en huvudskada, trots bibehållet intellekt och kognitiva förmågor, inte är den samme; förmågan till ett fullödigt känsloliv är förstörd, den emotionella kapaciteten är ändrad och därmed också personligheten. Plötsliga vredesutbrott. Djupa depressioner. En känsla av främlingsskap. Människan är inte "den samme". Kan hen sägas ha samma själ? Man kan gå in och se var olika skador på olika ställen i hjärnan får olika effekter på människors beteenden, känslor och förmågor: det själsliga. Personligheten. Signalsubstanserna som reglerar känslolivet är kemi i hjärnan, den kognitiva förmågan och minnet hör hjärnan till. Även om medvetandet, det som (kanske) skiljer oss från de andra djuren, inte är någon lätt sak att förklara -vilket vi inte heller (ännu?) har lyckats med på ett tillfredsställande sätt- finns det inget starkt skäl att tro annat än att: VI ÄR I våra hjärnor.
Den som förfäktar ett monoteistiskt religiöst synsätt -och här avser jag den kristne- tror på en unik, odödlig själ. Den vistas i kroppen men är inte bunden till kroppen. Den överlever sin kropp och måste alltså inte vara sammankopplad med den för att fungera.
Där har skapelseberättelsen, bokstavligt eller symboliskt läst, alltså fel. Det visste vi inte då men det vet vi nu. Det finns inget som motsvarar "livsanden" och vad kan "uppväckas från det döda" som inte har gått för alltid förlorat? Kroppen dör, multnar och försvinner. Hjärnan är kroppsdel. Det finns ingen substans i våra kroppar som inte är materia. Ektoplasma talar man om när man är spöktroende, energi, något som vare sig kan uppfattas av våra mänskliga sinnen eller mätas på ett sätt som övertygar vetenskapligt. Man kan förstås skratta åt hela föreställningen, men visst finns det många som hävdar att de "ser" eller "känner", åter andra att de kan se utslag på viss apparatur, speciell och särskild apparatur som inte direkt används i medicinska labb eller ombord på rymdfärjor.... Men visst avfärdar vi detta alldeles omedelbart som tomt nys och nonsens? Det lustiga i sammanhanget blir förstås när religiösa tror på andra former av utomkroppsliga existenser och alltså delar båt, sadel och sits med stolliga new age:are. Oavsett om man påstår att människor kan ha ett efterliv i ett utomjordiskt paradis eller på vinden i en gammal herrgård: vi vistas i våra kroppar, är i våra hjärnor -vi dör, grävs ned, vi försvinner. Vad kan rimligen finnas kvar eller återskapas, som är DU eller JAG?
Men. Jag kan föreställa mig en utväg, faktiskt, för den religiöse. Den är inte bibeltrogen, då Bibeln talar om att vi ska "uppväckas" eller "uppstå". Med ny kropp eller inte, med själen i något slags väntrum eller hur man nu tänker sig, allt som var vi på jorden är dött och förrött och det är inte möjligt. Men. Alltså: en totalt ny skapelse efter informationen om vad/vem som var du, som var jag. Som en datafil som sparas i Gudsdatorn. Som ett helt igenom sant och riktigt, superdetaljerat minne av våra existenser som kläs i en ny kropp. Jag tror inte att det kan vara så men det är åtminstone mer filosofiskt hållbart att tänka sig. Låt gå för det. Vi får nytt liv på andra sidan i en fysiskt perfekt gestalt, utan sjukdomar, åkommor och celldöd. Logiskt sett då också utan fysiska företräden och särskiljande fördelar -om himlen ska vara rättvis, demokratisk och lika god för alla. Vad skulle det innebära?
Att vi skulle vara helt utan individuellt signum. Med en själ oförmögen att tänka och känna annat än gott och